Bloggen här då
Hejsan hoppsan.
Ville bara iviga lite snabbt... själv tänkte jag kolla lite på film nu. Men tar ett gamalt "lång inlägg" och sätter in för er.
De var en kille som jag var tillsammans med för några månader sedan, han var kär i mig innan jag var kär i honom. Men vi blev ihop och de var de lyckligaste månaderna i mitt liv. Även om han beter sig som en skit efteråt (kommer berätta om de sedan) så ångrar jag inget. Längtar lite tillbaks till de vi hade... men de är bara att gå visare. Visst.
Här kommer inlägget jag skrev samma dag som han gjorde slut, de var rikigt tuft.
"Hej.
Jag visste inte om jag skulle orka blogga. Har varit så jäkla ledsen, kan lixom inte släppa det. Eftersom att jag bara varit singel i några timmar. Men jag jag vet inte ... de kanske inte var helt rätt? Men nu är det över. Inget verken jag eller han kan ändra på. Men hellre att han gör slut med mig än att är tillsammans med mig när han inte älskar mig. Men jag är verkligen inte så glad nu, jag vill bara att detta ska gå över. Bli som vanligt, men de kan det ju inte. Hela mitt kärleksliv är borta. Detta har ju i stort sätt förändrat hela mitt liv - hans också för den delen.
Singel - hur sjutton var det att vara singel då?
Själv tycker jag mer om att vara upptagen, men ja, snart hittar man väl något nytt.
Men de är svårt att tänka så nu. Allt gick ganska så fort. Jag vill inte berätta allt, inte just nu. Kanske inte han vill heller för den delen ...
Jag ska försöka komma över detta. Blogga som vanligt, över huuvud taget leva som vanligt.
Men man fattar inte, allt har betyt så mycket. Allt fint som man varit med om, alla minnen kommer alltid finns kvar. Jag är ganska så förkrossad om man ska vara helt ärlig. Kan lixom inte fatta än, han är inte min längre.
Han kan bli tillsammans med vem han vill, göra vad han vill. Men aja, kan ju jag med ;)
Jag FATTAR bara inte. Hur allt kunde bli så.
ALLA mina kompisar trodde att detta skulle hålla jätte länge, vissa bara "för evigt" men de visade sig att ALLA hade fel. De blev inte så. Andledningen till att jag skriver detta är för att ni kanske ska förstå att jag kanske inte orkar blogga så mycket. Detta har betyt jätte mycket för mig, innan kunde jag bara gråta av tanken. Nu är det på riktigt. HELT RIKTIGT. De har lixom hänt ...
Jag vet inte hur det kommer bli i skolan, men jag får försöka. Ska jag vara som vanligt?
De borde jag, men hur lätt är det. Så länge jag kommer vara kär i honom kommer jag ju inte kunna se honom. Jag menar, att se någon man älskar, men den lixom inte finns hos dig längre. Helt hemskt.
Ingen fattar hur det är. Även om de försöker. Man är helt krossad, ganska svårt att skratta, till och med.
Men jag vill inte tänka på det men gör de ändå. ALLA MINNEN. De kommer som en ända flod. Som om jag måste gå igenom allt vi varit med om för att ens kunna släppa.
Men nu orkar jag inte skriva mer, hoppas ni fattar. Puss."
Vi hörs i morgon, då drar vi igång. Hoppas jag. Pussohejdå.
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.